Då och då får jag mail med tips eller förfrågningar om uttalanden gjorda av framförallt amerikanska så kallade whistleblowers, alltså personer som under sin tid som, oftast, militärer varit inblandade i hemliga ufo-undersökningar. Som bekant finns det sedan 1993 en hel rörelse The Disclosure Project som arbetar med att få USAs regering att avslöja vad de vet om utomjordiska besökare. Även om rörelsen är fokuserad på USA så har den fått avnämare i flera länder. En rörelse på liknande tema är Exopolitics.
Jag försöker i rimlig grad följa med vad som händer inom denna sida av ufologin, mest för att hålla mig hyfsat uppdaterad. Robert Dean är en person jag lyssnar på ibland på YouTube och dessutom följer jag bloggaren Ed Komarek som skriver om både exopolitics och kontaktfall.
En fråga för seriösa ufologer är hur man ska ställa sig till alla dessa, mer eller mindre, fantastiska uttalanden som det vimlar av på nätet? Givetvis bör man lyssna på berättelserna men problemet är att man kan läsa sig blå på avslöjaruttalanden och konspirationsteorier utan att det för ufofrågan framåt. Normalt sett går det aldrig att kolla sanninghalten i påståendena. När det gäller dessa personer finns det i princip tre möjligheter: mytomani, desinformation, sanning. Även om det skulle vara ett verkligt sant avslöjande så lär vi knappast få svaret från de ansvariga.
Kanske skulle situationen te sig annorlunda om vi också i Sverige hade flera före detta militärer och underrättelseanställda som avslöjat hemliga ufo-undersökningar och arkiv. Men så långt jag känner till har aldrig någon sådan person dykt upp.
Vad vi kan göra i Sverige är att, med UFO-Sveriges och AFU:s resurser, djupundersöka de mest intressanta ufohändelserna och på så sätt skaffa oss bättre basdata. Men tyvärr görs det i ganska liten omfattning. När jag tittar i pärmen för fältundersökarkurser sedan 1977 ser jag att hundratals personer utbildats i Sverige för att göra undersökningar på fältet. Men var är alla dessa ufologer? Visst har det gjorts en del bra undersökningar: Dan Mattssons studie av fall i Kolmården, Hessdalen och Inga-Lill Wallins noggranna studie av Marteboljuset, för att nämna några.
Anders Liljegren berättar om sin undersökning av Mariannelundsfallet 1959 (Gideon Johansson) på fältundersökarkursen 1996
Frustrerande är att se alla intressanta fall som finns i Arkivet för UFO-forskning men som ingen undersökt närmare. Här finns ett stort arbete som bara väntar på lämpliga fältundersökare. Identifiera ufoballonger i alla ära men låter vi de verkligt intressanta närobservationerna drunkna i AFU:s rapportpärmar fastnar vi i bruset och missar signalen. Kommande fältundersökarkurser kanske kan ändra på den saken.
